Lättnad

Jag vet inte om jag tidigare någonsin känt mig helt lost, att jag typ tappat bort mig själv? Klart man känt att man inte vet vart man ska ta vägen eller vad man ska göra men det är inte samma sak. Svårt att förklara men jag brukar veta vad jag vill, vad jag ska eller borde.

Jag har alltid kunna prata med mamma om allt men det finns ju ändå vissa saker man kanske inte pratar just med sin mamma om, inte i första taget iaf. Inte för att man inte kan utan för att man bara inte gör det.
Jag kände dock att jag kommit till den gränsen att det enbart är mamma som kan vägleda mig, kanske inte ens hon men ändå hon om någon.
Igår hade jag ett långt och givande samtal med henne och efter det känner jag en lättnad. Inte för att hon trollade bort problemet eller sa åt mig vad jag ska göra men kanske för att hon stöttar mig, och får det att kännas bättre bara genom att finnas.

Mammor är fantastiska, det bästa vi har i livet (pappa också såklart! Men på olika sätt). Mammor vet allt om sina barn. De läser våra tankar och har alltid rätt om oss. Pappor går att lura men aldrig mammor... Hur kan det komma sig? Lite läskigt.

Nog tjööötat for now! Blir en powerwalk, bra musik och rensa huvudet. Seeee yaaaa!